Leee-Fiiiiiis...

"Jag vet ingenting", sa Rasmus.
"Du måste veta", sa jag. "Vem skulle han annars prata med?"
"Killar pratar inte", sa Rasmus.
"Det gör ni väl visst", sa jag och tänkte på Tobias.
Han pratade minsann. Massor. I omklädningsrummet. Om mig.
"Vi pratar inte", sa Rasmus igen.
"Har han inte sagt någonting om mig?" frågade jag.
"Sagt och sagt", sa Rasmus. "Han pratar väl om dig ibland".
"Vadå, vadå, vadå",sa jag.
"Nämen att ni kollat tv eller så", sa Rasmus.
"Har han sagt nåt om Leeee-Fiiiiis då?" frågade jag.
Och jag lovar. Jag sa fel. Det var inget jag hade tänkt ut.
"Vem är det?" frågade Rasmus.
"Men hallå, skolans snyggaste sjua", sa jag.
"Jaså hon", sa Rasmus.
Irriterande att han kom på vem det var när jag sa skolans snyggaste.
"Är inte hon lite väl spännig?" undrade jag.
"Vad är det?" frågade Rasmus.

PAUS

"Men vad säger han om FEeee-Liiiiis då?" frågade jag.
"Inget", sa Rasmus.
"Men de dansade ju", sa jag.
"Han sa INGENTING om det", sa Rasmus.
"Lova", sa jag.
"Jag lovar", sa Rasmus och såg ärlig ut.

PAUS

"Jag måste dra", sa Rasmus.
"Vart ska du?"
Då rodnade Rasmus.
"Till Gustav".
"Vad ska ni göra?"
Gustav blev ännu rödare.
Jag blev skitsur. Och OROLIG!
"Ni ska till Feee-Liiiiis!", sa jag och lät som en treåring.
Rasmus såg förvånad ut.
"Nej, det ska vi verkligen inte."
"Vad ska ni göra då?"
"Det säger jag inte."
Det blev brottningsmatch. Jag vann för jag är stark och desperat.
"Okej, okej", sa Rasmus tillslut.
"Ja...", sa jag uppfordrande.
"Vi ska ha lite ... liksom ..."
"Jaaaa", sa jag lika uppfordrande.
"Fredagsmys", sa Rasmus.
Då fick jag ett skrattanfall.
"Blir det miss Marple?" frågade jag.
"Hur kunde du veta det?" sa Rasmus snabbt.
"Nej", sa han sedan med väldigt nervös röst.
Jag kunde inte sluta skratta.
Men när han hade gått hade jag inga problem att sluta. Jag borde ha följt med. Varför stannade jag kvar hemma? Och var det fler som skulle hem till Gustav? Jag dör!